I huvudet på Jessica

Jag menar, man lever bara en gång..och livet ska alltid levas. Så hur svårt kan det vara att leva livet? Det finns så mycket jag vill göra med mitt liv..resa, plugga vidare, jobba utomlands, skaffa familj(långt kvar!), bli gammal, se emelie få sina första rynkor, skratta när nadja är 80 år och fortfarande tuperar håret.. Ja, det är så jävla mycket med allt! Kan inte man få bromsa upp livet bara lite, ytterst lite och se sig omkring och ta det lugnt med allt? Tiden bara flyger förbi och sen sitter vi där 90 år gamla och döden närmar sig ett steg varje dag! Jag tror att jag planerar mitt liv på tok för mycket, det är nästan så att jag har planerat allt in i minsta detalj(ja precis som Sickan!).

- Gå klart gymnasiet(1,5 år kvar!)
- Jobba under sommaren
- Lumpen(ca 1,5 år)
- Jobba(1-2 år)
- Resa/jobba utomlands(ca 1-2 år)
- Plugga vidare(3-5 år)
- Jobba(resten av livet..)
- Skaffa familj

Ja, ni ser! Där försvann halva mitt liv! Jag menar var ska min tid finnas för att umgås med nära och kära? Ska jag stoppa med dom i en av mina kängor när jag gör Lumpen eller rita dom i mitt anteckningsblock när jag pluggar högskola?

Och sen det där med familj, först och främst ska man ju hitta THE ONE! och hur svårt är inte bara det? Man ska hitta den där killen/tjejen som man vill stanna upp livet med, gifta sig, skaffa barn och förhoppningsvis spendera resten sitt liv med. Det kommer inte bli lätt, men man ska ju kyssa många grodor innan man hittar sin prins?
Det stämmer nog när det alla kärlek- och relationsexperter säger: "När man slutar leta så hittar man till slut rätt". Sluta leta..det låter inte så svårt. Det ska jag nog klara av att göra om några år, då ska jag sluta leta. Bara stanna upp och vänta på den rätta. För hans finns, det vet jag! Frågan är bara om jag redan har träffat honom eller om han kommer dyka om några år?

Vad jobbigt det kan vara ibland..