I huvudet på Jessica

Varje dag går ett barn till skolan, rädd för att bli mobbad. Varje dag blir ett barn som går i skolan mobbad. Tjockmage, pucko, ful-unge. Jag vet precis hur dem känner sig. För sju år sedan var jag ett av dem barnen, barnet som blev mobbade. Det var allt mellan tyst mobbning och verbal mobbning. Blickar, viskningar, ord. Det var något som tillhörde min vardag. Jag började må så pass dåligt att jag drog mig undan. Jag vågade inte vara bland personer i klassen längre. Jag satt själv på rasterna med näsan ner i en bok för att slippa fundera över vad nästa ord mot mig skulle vara. Detta ledde till vad många andra som blir mobbade utsätter sig för. Självvålande skador och svält.

Mellan 30 och 50 ungdomar tar varje år livet av sig, ska det behöva vara så? Ska vi bara stå där och titta på medan det händer? Jag fick aldrig den hjälp jag behövde av de vuxna i skolan, dem såg och hörde allt. Men de gjorde inget. Jag fann hjälpen hos min parallellklass och klassen under mig. Inte hos de vuxna.Det är ni vuxna som ska hjälpa oss. Ni säger att ni ska finnas där, men det gör ni inte i slutändan. Det är först efter ett självmordsförsök som folk får upp ögonen för dem problem som finns.

Det här måste få ett stopp. Barn och ungdomar ska inte behöva vara livrädda över att gå till skolan. Barn ska inte behöva börja vikthetsa redan i 12 års ålder för att dem ska passa in. Det är ungdomar som väljer döden framför att bli mobbade. Ser ni inte hur fel det är?